Hans Leygraf in Memoriam

Rückblende: Klavierkonzert Carmen Piazzini und Christoph Lieske
 
Am 21. Juli 2012 fand im Haus Leygraf am Irrsee ein Konzert dieser beiden Pianisten in Memoriam Grete und Hans Leygraf statt.
 
Beide sind im letzten Jahr im 90. Lebensjahr in Schweden verstorben, waren ausgebildete Pianisten und Klavierpädagogen, lernten sich während des Studiums in München kennen und heirateten 1944.
Carmen Piazzini (Argentinien) und Christoph Lieske (Deutschland) waren in den 50er-Jahren in Darmstadt Studenten der ersten Klasse des großartigen Klavierpädagogen Hans Leygraf und waren wie viele andere Studenten seither in engem und freundschaftlichem Kontakt mit ihrem Lehrer geblieben.
Beide haben außerdem eine eindrucksvolle Karriere als Konzertpianisten vorzuweisen.
Sie spielten zwei- und vierhändig Werke von Schubert, Brahms und Ravel. Das zahlreiche Publikum bedankte sich mit intensivem Applaus für die exzellente Darbietung.
Die Tochter Dorette Leygraf, Christiane Schneider (künstlerische Direktorin der Münchner Kammerspiele), der Schriftsteller Peter Turrini, sowie Helmut Palzinski gedachten in sehr persönlichen Worten des Ehepaares Grete und Hans Leygraf.
Die Konzerte im Hause Leygraf waren in den letzten Jahrzehnten Perlen im kammermusikalischen Geschehen unserer Zeit.
Es bleiben der Wunsch und die Hoffnung, dass dieser musikalische Geist in dieser einmaligen Atmosphäre weiter leben möchte.
forum kunst & kultur im mondseeland


Med anledning av Hans Leygrafs bortgång har Svenska Pianobulletinen bett ett antal personer som stod i nära kontakt med honom att beskriva hur han påverkat deras förhållande till musik, pianospel och undervisning.


Den 12 februari 2011 avled pianisten och pedagogen Hans Leygraf vid 90-års ålder.
Hans Leygraf studerade piano hos Gottfrid Boon i Stockholm, vid Musikhögskolan i München samt vid sommarkurser för Anna Hirzel-Langenhan i Schweiz. Hirzel-Langenhans bok om anslagskultur heter Greifen und begreifen och titeln är som en beskrivning av de pianistiska och musikaliska ideal Hans Leygraf var en lysande representant för. Leygraf studerade ocks?dirigering och komposition. Han tillhörde p?1940-talet Måndagsgruppen i Stockholm och de stränga och modernistiska ideal gruppen hade, i opposition mot vad man ansåg vara en folklig och diverterande ton i vår svenska musik, tilltalade den intellektuelle och analytiske unge pianisten och tonsättaren. Vid firandet av Leygrafs 80-årsdag i Stockholm fick jag spela några pianoverk av min tidigare lärare. Över dessa tvåstämmiga inventioner svävade Paul Hindemiths ande. Leygraf berättade för mig att han övergav komponerandet p?grund av sitt för musikaliska detaljer extremt känsliga sinne. Han ägnade i ungdomen flera års studier åt enstämmighet. Tvåstämmigheten tog ännu fler år i anspråk, och han insåg att den symfoniska flerstämmighet han eftersträvade skulle ta ett sekel att uppn? Hans Leygraf var en unik pedagog och verkade genom åren p?Edsbergs musikinstitut samt i Darmstadt, Hannover, Salzburg, Berlin och vid mästarklasser runt om i världen. 1961 blev Hans Leygraf ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien.
Jag hörde Hans Leygraf som pianist och även som dirigent i min ungdom i Helsingborg. 1965 fick jag för första gången möta honom och spela upp. Jag studerade vid den tiden för Robert Riefling i Köpenhamn och Oslo och denne nordiske pianogigant intresserade Leygraf i s?hög grad att mötet till stor del blev en intervju från Leygrafs sida men ocks?spel av wienklassiska sonater. Livet igenom har denna repertoar förenat Leygraf och mig. Det blev avgörande för den unge pianistens musikaliska framtid att lära känna denne pedagog, som inte bara delade Rieflings djupläsning av den musikaliska texten och förmedlade respekt för de stora tonsättarnas musikaliska anvisningar, utan ocks?hade en konkret instruktion d?det gäller att använda den mänskliga kroppens rörelser p?ett medvetet sätt, i syfte att gestalta verkens hemligheter klangligt. Leygrafs kristallklara undervisning fortsatte för min del vid sommarkurser i Salzburg och under fyra studieår i Hannover.
Hans Leygrafs pedagogik följde inte den än idag gängse modellen att eleven skall instrueras och imitera läraren. Hans metod var snarare att ställa frågor. Hur vill du frasera? Vill du ha ett ritardando här? Eleven fick utveckla ett amatörpsykologiskt öra för nyanserna i hans reaktion p?svaret. Ett utdraget ”jaha??fick mig många gånger att tänka om och tänka vidare. Tanke, medvetenhet, konkret kunskap, vare sig det gällde stilkänsla, text eller om vilken del av fingertoppen som skulle användas för att n?ett önskat resultat är avgörande för interpretationen och den klangliga gestaltningen. Han krävde en fullständig närvaro med örat, tangentkontakt och koncentration kring varje enskild ton, även i underordnade stämmor. Repertoaren under mina studieår bestod till större delen av klassiska pianoverk av högsta karat. Han sade en gång till mig att jag fick spela precis vilka tonsättare jag ville, med undantag av följande 30. Listan han räknade upp innefattade månget ungt pianohjärtas favoriter; men inte mina. Vår enighet i repertoarfrågor bäddade för en 45 år lång vänskap. När jag ibland envisades med att spela en del för läraren obekanta nyskrivna verk blev han en fantasifull och ofta humoristisk upptäcktsresande i verkets djungel.
Som pianist var Leygraf genomlyst av medvetenhet, klarhet och renhet, såväl fingrets som hjärtats. Den observante lyssnaren kunde med öronen göra kontroller av hur perfekt varje stämma i den pianistiska väven balanserades mot andra stämmor. En åhörare med intresse enbart för den musikaliska skogen kunde ibland irriteras av Leygrafs observanta öra mot de enskilda träden.
Bakom en ibland sträv yta kände såväl lyssnare som elever ett varmt och för musik och människor livfullt pulserande hjärta. För den som efter studietiden förblev hans vän värmde ocks?en i ord och ibland i omtumlande upptåg manifesterad humoristisk ådra. Att Hans Leygraf nu lämnat scenen, den musikaliska och den mänskliga, skapar hos mig ett tomrum som endast det uppfordrande minnet av hans djupt moraliska konstnärliga personlighet kan fylla.
Professor Hans Pålsson
Musikhögskolan i Malm?/i>


HANS LEYGRAF - några minnesord om en lågmäldhetens mästare.
Min vän Patrick Jovell har bett mig att skriva något om Hans Leygraf som interpret, något som jag mer än gärna vill försöka göra. Från mitten av 1940-talet till 2010 ?s?gott som under hela hans verksamma liv som praktiserande pianist ?har jag haft förmånen att kunna höra honom åtskilliga solistaftnar och som solist med olika orkestrar. Ett mycket spännande kapitel! Han var ju redan p?1940-talet främst känd som Mozarttolkare och jag hörde honom i Malm?1947-1948 som solist i Mozarts 20:e och 23:e pianokonserter, blev givetvis imponerad även om jag som d?var i början av tonåren knappast var mogen för att till fullo ta till mig utbudet. I detta sammanhang bör man komma ihåg att Leygraf ocks?engagerat ägnade sig åt modern musik (han var medlem i Måndagsgruppen), sålunda var han den förste i Sverige som tolkade solostämman i Bartóks 3:e pianokonsert och 1950 tillsammans med pianistkollegan Greta Erikson framförde samme tonsättares Sonat för 2 pianon och slagverk. Under 1950-talet reste Leygraf land och rike runt och gav pianoaftnar, han kunde t.ex. ge 80 konserter p?tre månader! Sådant kan inge betänkligheter och det näraliggande ordet ”rutin?infinner sig osökt! Rutin ?”förvärvad färdighet eller skicklighet, yrkesvana??är egentligen ett dubbelbottnat begrepp. God yrkesrutin är givetvis något positivt i sig, men det kan ocks?bli en tyranniserande hämsko! Hur många begåvade musiker har inte under den moderna, obevekligt mördande konkurrensens tidevarv hamnat i denna fälla, anledningarna naturligtvis skiftande, tragiska bortfall saknas inte heller! Rutin som innefattar oklanderlig teknik måste givetvis finnas som grundelement hos varje praktiserande musiker, Leygraf var givetvis inget undantag, i sin ungdom spelade han mycket Liszt, absolut nödvändig upplevelse som genomgångsstation till wienklassicismens omutliga proportionsförhållanden och annorlunda gestaltningsproblem.
Hans Leygrafs hållning till sin roll som interpret skulle jag vilja karaktärisera som den stolta ödmjukhetens, aldrig någonsin skulle han ha trott sig ha uppnått en definitiv tolkning, han var en obeveklig sanningssökare som ständigt fann nya infallsvinklar och aspekter, jag har själv varit vittne till hans enastående utveckling som interpret av i synnerhet wienklassikernas verk. Som konstnärstyp var han dessutom något avvikande med sin lågmält förfinade interpretationskonst med diskrettydlig betoning av vad som stod mellan noterna, något som givetvis inte uteslöt storartad dynamisk kontrastverkan. Jag vill här framhålla de underbara gestaltningar han under de senare decennierna förmedlade av Schuberts pianoverk, särskilt har hans interpretationskonst av de tre sista pianosonaterna med deras djuplodande budskap från nedersta helveteskretsen med mellanliggande skikt till Dantes Paradiso med den i sin helhet genialt arkitektoniska uppbyggnaden gjort outplånigt intryck p?mig. Det är i detta sammanhang verkligt intressant att ta del av en känd tysk musikkritikers uppfattning (Martin Kornemann) om Leygrafs gestaltning av Schuberts posthuma A-dursonat vid en konsert en kall vinterkväll i Leninggrad 1987. Leygraf var d?ett totalt okänt namn för honom: ”När jag tv?timmar senare befann mig ute i kylan var jag hänförd av svensken! Och hur mycket mera gåtfull är inte A-dursonaten som jag trodde mig känna!?
Jag är oändligt glad och tacksam för att jag har fått uppleva Leygrafs rikt facetterade interpretationskonst s?sent som 2007-2010, jag kommer aldrig att glömma hans gestaltning av Beethovens op.111 och Schuberts posthuma b-dursonat i Malm?2007 och 2008. Han inte enbart förmedlade, han UPPLEVDE samtidigt den musik han gestaltade, det var ögonblick av en stor konstnärs stolta ödmjukhet.
Leygrafs långa bana som interpret var tidsmässigt c:a 80 år, ett helt människoliv! Under dessa år var det aldrig fråga om stereotypisering av program (programsammansättning är ocks?en konst!), hans musikaliska nyfikenhet stillades aldrig och de tv?sista decennierna av sin verksamhet som praktiserande musiker ägnade han sig med framgång åt Debussy och Chopin. Den franske mästarens subtila pianokonst studerade Leygraf intensivt, något som 2006 resulterade i en CD (dB Productions) med båda Preludieböckerna, en tolkning som i sin utpräglade inlevelsegestaltning i Debussys speciella klangraffinemang av doftande naturismimpressionism (om detta utryck tillåtes) väckte välförtjänt beundran och är ett vackert dokument p?Leygrafs mångsidighet. Chopin, som han i sin ungdom ägnat mycken tid åt och inte sällan förekom p?åtskilliga av hans konsertprogram, blev ocks?under senare år föremål för hans intensiva studier, tyvärr blev ingen inspelning dokumenterad. Frågar jag mig i vilken epok och vilka mästare som stod Hans Leygrafs hjärta närmast s?skulle jag generellt vilja uttrycka det s? att den tonsättare som han just höll p?med stod honom närmast, en uppfattning som jag tror kan stämma om man i detta sammanhang erinrar sig den djupa ansvarskänsla för tonsättarens intentioner som alltid var ett axiom för gestaltningen och den kärlek till den musik som han uppfattade som uttryck för det högsta som en tonsättare kunde förverkliga. Leygraf blev både med rätt och orätt framför allt känd och uppskattad som uttolkare av Mozart och Schubert, han framförde ocks?flera gånger Schönbergs epokgörande pianoverk från 1910-talet. Speciellt glad blev jag d?han för några år sedan påtagligt dokumenterade sin kärlek till Haydns pianomusik, ett sorgligt försummat kapitel i Norden! Bland den store vägröjaren Haydns ca 60 sonater för piano - vars utvecklingshistoria är ett spännande kapitel p?drygt tre decennier! ?finns ett ingalunda litet antal mästerverk! Tv?CD (dB Productions) blev resultatet med ett historiskt urvalsperspektiv från 1760-talets trevande försök till de absoluta mästerverken från 1780-1790-talen. Länge hade jag hyst en önskan att f?uppleva en Haydnafton med Leygraf, blev faktiskt bönhörd d?han till Haydnjubileet 2009 gav en hel pianoafton med Haydnverk i Tyska kyrkan i Stockholm. Kanske - kanske? ?var hans hjärta mest i samklang med de stora wienklassikerna från Haydn till Schubert! Hos dessa tonsättare med deras genialt utvecklade proportionssinne (givetvis ocks?kännetecknande för tiden) som medvetet inom gränser gestaltade musik av ett slag som var totalt slaggfritt, koncentrerat och tillika djuplodning av de högsta musikaliska sanningar, motsvarade Leygrafs intention som sökare av genial syntes av arkitektur och djupinnehåll! Det är i detta sammanhang värt att lägga märke till att efter Schuberts tre stora pianosonater 1828 är den följande delen av 1800-talet i jämförelse tämligen fattig p?genialt skapande i denna genre (några undantag finns naturligtvis!), trycket från Mozarts, Beethovens och Schuberts rika stärbhus måste ha varit oerhört! Leygrafs Schubertbox om 3 CD (Caprice) är ett fascinerande exempel p?hur en aldrig sinande fantasibegåvnings ingivelser utvecklas under romantikens förföriska morgonrodnadsskede.
Urvalet är gjort med stor pedagogisk insikt, varje CD avslutas med en av de tre sista pianosonaterna, där den 31-årige Schubert definitivt övervunnit det förrädiskt ymniga och formlösa i romantikens kölvatten som gör att flera av hans ungdomsverk blir till okoordinerade melodikedjor utan formsubstans. Att komponera pianosonater var något helt annat än att skaka charmerande danser och mindre pianostycken av yttersta wienska älskvärdhet ur ärmen, något som Leygraf ocks?ger utsökta prov p?
Glädjande är ocks?att Leygrafs tolkningar av Beethovens tv?sista pianosonater, nr 31 Ass-dur och op.111 c-moll, posthumt kommer att utges (dB Productions).
Paul-Christian Sjöberg
f.d. chef för Musikhögskolans bibliotek i Malm?/i>


In memoriam Hans Leygraf
Alltsedan de första lektionerna i hans hem i Sigtuna 1963 förblev Leygraf för mig en förebild. Helheten i hans undervisning utgick både från respekten för elevens person och tonsättarens intentioner. Självklart var att musik och teknik utgjorde komplementära sidor av samma sak. Likas?var emotionalitet och distans inte motsatser, utan de skulle bindas samman i lyssnandet och klangens frihet. Konsten att öva åtföljdes av frågor med individuella svar. Föreställning, organiskt upprepande, reflexion och lyssnande styrde processen, där pianisten skulle göra sitt val och forma fras och klang. Undervisningen lärde mig att förena verk, person och instrument och genom lyssnandet öppna rummet för publiken. Leygrafs klara anvisningar om hur klangen kunde påverkas gav varje ton liv och befriade musiken från mekanisk meningslöshet.
P?åttioårsdagen samtalade några tidigare elever med honom om pianospel och undervisning. Leygraf betonade d? att hans syn p?denna förändrats under åren, och alla som kanske drömt om en slutgiltig kunskap såg en ungdomlig mästare i ständig förändring.
Vid min konsert i Sigtuna i oktober förra året var det en stor ära att Leygraf fanns i publiken. Tacksam för allt han betytt för mig fick jag uppleva hur cirkeln slöts, där allt hade börjat.
Professor Arne Torger, Weimar


Hans var et både tyst og meget passioneret menneske, for hvem det at undervise var en livsvarig besættelse. Med sin knivskarpe intelligens og finfølelse i skøn forening med en altfavnende interesse for sine medmennsker var han et pædagogisk under, som syntes at stortrives sammen med os elever i vores spændingsfelt mellem storhedsvanvid og mindreværdskompleks.
Under min studietid oplevede jeg, hvordan Hans var evigt optaget af at udforske og blive delagtiggjort i mine musikalske intentioner. Han insisterede, provokerede og undertiden irriterede mig til at skærpe og klargøre min musikalske bevidsthed. Han lærte mig respekt for nodebilledet og en uophørlig søgen efter det, der fandtes bagved noderne. Han lærte mig jernhård arbejdsdisciplin. Og han lærte mig fremfor alt at lytte.
Det var en hård, men ogs?kærlig skoling at være elev hos Hans. Han var ubønhørlig i sine perfektionskrav, og vi havde vores kampe og konfrontationer. I dag er jeg ham dybt taknemmelig for, at han havde s?stor tålmodighed med mig. Der findes ingen, der har lært mig mere om klaveret og alle dets uendeligt mange facetter, og der findes ingen, der har haft s?afgørende betydning for min musikalske selvforståelse.
Amalie Malling
Docent Kgl. Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn


Vid en konsert i Stockholms konserthus hörde jag som fjortonåring Hans Leygraf för första gången i verkligheten, d?med Beethovens fjärde piano-konsert och George Szell som dirigent. Senare blev jag hans elev p?Edsberg respektive Staatliche Hochschule für Musik i Hannover där Leygraf var den mest aktade och eftertraktade av professorerna. Eftersom elever från alla värdsdelar drogs till honom blev studierna och livet i Hannover utomordentligt berikande.
Att beskriva Leygrafs undervisning låter sig inte göras med några f?ord. Med intellektuell skärpa kunde han verbalisera musikens uttryck och känslor. Pianosatsen var som ett partitur som skulle instrumenteras med olika klangfärger och artikulationer. Lyssnandet, förberedelsen och koncentrationen var viktiga axiom i undervisningen. Detta har blivit mycket värdefullt för det framtida yrkeslivet.
Pianoeleverna vid Kapellsberg i Härnösand samt Musikkonservatoriet Falun fick vid flertalet tillfällen uppleva hans uppskattade masterclasses där även hans utomordentliga humor kom till uttryck.
Mitt sista möte med Hans skedde för tv?år sedan vid en pianoafton med verk av Haydn, Chopin och Debussy där han vid fyllda 89 år uppvisade en vitalitet och en rytmisk spänst som häpnade en fullsatt konsertsal i Söderhamn.
Falun i mars,
Bengt Andersson
Huvudlärare i piano, Musikkonservatoritet Falun


 
Therefore indeed, you will find additional tag heuer replica sale currently available, however for almost all their value they are not really supplying the actual uniqueness of the brand new dark chocolate call. Providing the noticeably much softer appear replica watches to matte-black call as well as bezel associated with it's old brother, there's a situation to become created this rolex replica sale may have a few achievement like a full-sized rolex replica sale diver which attracts ladies in addition to males. The actual Oyster band instead of the actual sporty rubberized rolex replica straps may likely help to make which market, additionally. That said, this is really the rolex replica sale despite the fact that We a lot like the dark towards the Everose appear.